Food for thought

Fetma -vems fel är det? Del 2

By 26 juli, 2019 No Comments
Hur påverkar vårt sätt att ta oss fram vår hälsa?

I del 1 av vår serie pratade vi om varför den enskilde individen med övervikt eller fetma hela tiden hålls personligen skyldig för sin situation -trots att fetma är en genetiskt och hormonellt styrd sjukdom och inte ett utslag av bristande karaktär, moral eller intelligens. Om du missade första delen så finner du den här. I korthet: gener känsliga för fetmasjukdom är förutsättningen för att kunna utveckla fetma, vårt samhällsbygge avgör hur många av dem med känsliga gener som sedan blir sjuka.

Om nu våra ökande problem med fetmasjukdom i samhället inte är individens fel, utan resultat av hur vi skapat vårt samhälle -vem eller vad är det då som bidrar? Det ska vi börja nysta upp nu, med start i hur vi tar oss fram i vardagen:

Transportera sig från A till B

När jag gick i skolan på 70- och 80-talet så promenerade eller cyklade 90% av alla till vår skola. Inget konstigt med det. Dessa dagliga förflyttningar förbrände kanske 300-600 kcal per dag. Fördelat på 38 skolveckor à 5 dagar blev det faktiskt 57000 – 114 000 kcal på ett år -bara den lilla vardagsrutinen. Så här gör man inte riktigt idag, eller hur?

Vi betraktar inte vägen till skolan som riktigt säker längre -så skolbarn idag får allt oftare skjuts i bil av mamma och pappa. Säkrare -ja kanske det -men stryk därmed de 300-600 kcal listade ovan. Om vi lägger till att man på rasterna eller fritiden inte automatiskt spelar fotboll, klättrar på lekplatsen eller jagar varandra i största allmänhet -vi har ju uppfunnit smartphones och surfplattor med spel och sociala medier i -så börjar vi få en väldigt passiv vardag för våra barn. 

Folkhälsomyndigheten och Generation Pep presenterade data i ämnet vid Almedalsveckan förra året: övervikt förekommer idag hos 20% av alla barn i Sverige, andelen barn som cyklar till skolan har halverats sedan 1990 -medan genomsnittligt kaloriintag har ökat med 200 kcal per dag (!).

Mikrotransporter

Så till ungdoms- och vuxenlivet. Samma fenomen återfinner vi här, fast i delvis andra skepnader: det som naturligt och historiskt var att gå -springa om man hade bråttom! -eller cykla sträckor i vardagen på 500 meter till någon kilometer eller två har idag fått trendbegreppet ”mikrotransporter”. Tekniken bakom är effektiva laddningsbara batterier som driver Hoverboards, Segways, elskateboards, elmopeder, elscooters och elcyklar -de sistnämnda hade som bekant till och med statsbidrag fram till helt nyligen(!). Vad alla har gemensamt är såklart att de är nya, coola, smidiga att ta sig runt med, har ofta rätt imponerande både maxfart och räckvidd -men du förbränner noll eller minimalt med kalorier.

”Riding is easy and fun. It’s easier than learning how to ride a bike, and more fun than walking on tiny feet… Get the App”

Citatet har vi lånat från ett av de vanligaste elscooterföretagen, många av er ser dessa varenda dag i våra städer. Deras slogan är ’catchy’ inte sant? ’Tiny feet’ antyder att man nog kan prova rätt tidigt i åldrarna..?

Någon av er som fortsatt (likt mig) är barnslig nog att gilla animerad film? Kommer ni ihåg mänskligheten i Pixar’s (fantastiska men dystopiska) Wall-E? Om inte så kolla klippet här, ni förstår snart vart jag vill komma.

Vad ska vi göra då?

Samhället i sig måste göra mer. Det finns mycket goda exempel på organiserade projekt, exempelvis ”gående skolbuss” i Frankrike där barnen får vuxnas sällskap till och från skolan, eller här hemmavid de fantastiska arbeten som redan sker i Friskvårdsgruppen Halland -läs mer här!

Men i övrigt kan vi nog inte förvänta oss att vare sig smartphones, surfplattor eller eldrivna småfordon kommer att försvinna -för det kommer de såklart inte att göra. De är ju jättebra -ibland!

MEN de har just fysisk inaktivitet som uppenbar biverkan. Vi måste förstå det. Vi måste få våra barn att förstå det. Just att något finns, och kan användas, betyder ju inte att vi hela tiden måste göra det, eller hur? Nästa gång -ta en promenad från A till B istället, all förändring börjar ju där, med det första steget man tar.

/Carl-Magnus

I nästa del börjar vi knacka på dörren hos den sannolikt största boven i vår fetmaepidemi -matindustrin. Följ oss!

 

Leave a Reply