Jennie från Malmö

Jag tror att jag har varit överviktig hela mitt vuxna liv och försökt gå ner med diverse bantningsmetoder...

Jag heter Jennie Larsson och 46 år gammal. Jag är bosatt i Malmö och har tre barn. Jag arbetar som socialsekreterare i en liten kommun utanför Malmö. 

Jag tror att jag har varit överviktig hela mitt vuxna liv och försökt gå ner med diverse bantningsmetoder, gjort tappra försök på gymmet med mer eller mindre lyckat resultat. Samtliga försök har dock resulterat i att jag efter en tid gått upp i vikt. 

En anhörig till mig bestämde sig för att göra en gastric sleeve operation och det var på det viset jag började fundera på om detta kanske kunde vara något för mig. Jag var så trött och slut i kroppen. Jag gick runt och var konstant trött. Jag vägde som mest 144 kg till mina 174 cm. Jag sov dåligt då jag snarkade mycket och vaknade ofta på morgonen med huvudvärk.

Jag skrev en egenremiss och blev kallad till ett gruppmöte i Kristianstad i maj 2019. Mötet blev oerhört betydelsefullt för mig på många sätt. Jag insåg saker om mig själv som jag inte varit medveten om tidigare.  När jag satt på gruppmötet och väntade på att det skulle börja så tittade jag mig omkring. Alla människor i hela salen var av modell större och jag stack inte ut på något vis alls. Jag upptäckte till min förvåning att det var ganska skönt, att inte sticka ut. Att alla såg ut, som jag mer eller mindre. Detta är inget jag tidigare reflekterat över i något sammanhang, men jag blev medveten om detta på mötet, att jag tydligen någonstans långt inne känt av att jag skämts och känt skam på grund av min storlek. 

Det sas också några kloka ord som jag burit med mig sedan dess, bland annat att en person som lider av fetma inte är en dålig och karaktärslös människa. Jag blev förvånad över hur stort intryck detta gjorde på mig.  Jag blev då medveten om hur mycket skuld och skam jag burit på med anledning av min övervikt. Vidare fick jag hör att ”gå nu in på operationen, stolt och rak i ryggen…”och det har jag tagit med mig! 

Jag är stolt över att jag tagit tag i min hälsa! Jag har också slutat att be om ursäkt och skämmas över mig själv.

Jag opererades den 28 augusti 2019 och var sedan sjukskriven och hemma från jobbet i en månad. Jag mådde väldigt bra efter operationen och har inte haft några komplikationer alls. 

Något lite bekymrad var jag dock första gången när jag skulle äta efter operationen. 1 dl youghurt som jag åt med tesked. Jag trodde aldrig jag skulle få det i mig den där decilitern youghurt! Sakta, sakta strukturerat, med tålamod och genom att följa de ordinationer som jag fått rullade det snart på bättre och bättre. Tiden jag var sjukskriven behövde jag för att komma in i hur jag skulle dricka och äta. I början upplevde jag det som att jag knappt slutat äta förrän det var dags för nästa mål. I början fick jag också ställa larmet på telefonen för att inte glömma. Jag fick också lära mig att äta frukost, något jag inte gjort sedan tonåren. 

Nu ett år efter operationen sitter rutinerna där och numera blir jag också hungrig på morgonen och relativt jämt över dagen. Jag kan ibland glömma att dricka som jag ska, vilket resulterar att jag får en påminnelse ganska snabbt då jag blir torr som papper i munnen och jag blir hungrig om jag inte dricker så som jag ska. Det resulterar också i att jag småäter. Därför har jag med min drickaflaska överallt.

Jag försöker att inte fokusera så mycket på vad jag får avstå för mat efter operationen eller det som kan vara jobbigt. Vinsterna ha varit enorma för mig. Men visst finns det en del nackdelar (även om fördelarna överväger) Bröd är en sak som jag inte kan äta efter operationen. Jag gillar verkligen bröd till frukost. Jag löst det på så vis att jag bakar mina egna små mini grahamsfrallor och lägger i frysen. Övriga i familjen rynkar på nästan och påstår att det är både torrt och eländigt, men jag gillar min ugnsvarma minifralla på morgonen!  Ägg aktar jag mig också för eftersom det inte känns bra i magen. Det finns en del andra saker som jag inte heller kan äta efter operationen, men jag konstaterar bara att så är det. (Och jag har kanske redan ätit vad jag ska genom åren av just den saken….)

Dumpat har jag gjort rejält några gånger, vilket är bra (men hemskt i stunden) för då har jag fått inse att ”det här kan du inte äta” eller ”det här kanske du inte ska äta så mycket av.” Det handlar ju om att lära om och lära rätt gällande kosten. Exempelvis äter jag alltid på en assiett och jag tar aldrig mer än en portion.

Nuförtiden dumpar jag oerhört sällan eftersom jag vet gaska bra nuförtiden vad jag kan och inte kan äta. Socker äter jag inte om jag kan undvika det. Jag väljer oftast light-varianter av saker. Kakor, choklad och godis är inte längre gott (!!!!) Det hade jag aldrig trott på om någon påstått detta för ett år sedan. Smaken har förändrats mycket och saker som smakar för sött tycker jag inte smakar gott längre. Jag väljer min kost på ett helt annat sätt i dag och är mycket mer medveten om vad jag äter och vad jag väljer att inte äta. Jag har blivit medveten om min kropp och hur den mår på ett helt annat sätt än innan jag opererades. Jag har insett att jag alltid kommer att få hålla lite koll på min kost, men jag känner inte att jag inte kan unna mig något gott. Jag både kan och får det, men inte varje dag.

Jag tränar på gym någon gång i veckan, men inte för att gå ner i vikt, utan för att jag har ett kontorsarbete och sitter så mycket stilla på dagarna att det känns skönt att öra lite på sig. 

En sak som varit en utmaning är den psykiska resan. Någon som inte gjort en sådan här operation tror kanske att det bara är en fysisk resa. Att inte längre känna igen sig själv när man tittar sig i spegeln är jobbigare än vad man kan tro. Omgivningen kan också börja behandla en annorlunda efter en stor viktnedgång. Det gäller att inte tappa sig själv, så jag anser att det helt klart är en minst lika stor inre resa som jag gjort.  

Idag drygt ett år efter min gastric bypass operation väger jag 88 kg. Jag är pigg, sover gott om natten och har inte längre problem att röra på mig. Den viktigaste och ibland tuffaste förändringen har varit att jag har behövt hantera mina känslor på annat sätt än att som tidigare stoppa saker i munnen. Inte äta när jag är ledsen, glad, arg, uttråkad utan istället fylla mitt liv med andra saker och lära mig hantera livet på ett annat sätt. Jag mår jättebra och är så nöjd och inte minst tacksam att jag fick den här möjligheten att förändra mitt liv. Förutom mina barn, är det här det bästa som jag gjort.

Snabbfakta

  • Vägde som mest 144 kg
  • Vägde 88 kg efter ca 12 månader
  • Opererade sig augusti 2019
  • Operationen förändrade livet
  • Kakor, choklad och godis är inte längre gott