Det hela startade på vårdcentralen

Har känt mig ovanligt trött nästan ett år. Orkar inget. Morgonens första tanke handlar om att få fortsätta sova. Ibland ser jag suddigt för att jag är så trött. Flåsig är jag också. Efter några sökningar i sökmotorn så är jag säker på att jag har järnbrist. Bokar tid på vårdcentralen. 

Någon vecka senare sitter jag i väntrummet på vårdcentralen. Träffar läkaren och blir undersökt, sedan är det dags att gå rakt över korridoren och ta blodprov och lämna urinprov. Jag gillar inte det rummet där man tar blodprover. Där står nämligen en sådan där typisk sjukvårdsvåg. Bara jag tänker på den så tänker jag på den årliga undersökningen hos skolsköterskan när man gick på mellanstadiet. Man delades in i mindre grupper alternativt i par och så togs längden och vikten. Vikten kunde man välja att få veta genom att skolsköterskan sa den i sitt normala röstläge eller så kunde vikten skrivas in i hälsojournalen och så pekade skolsköterskan med pennan där vikten stod. Så hörde ingen fast det i rummet fanns klasskamrater. Som mellanstadieelev var valet för att få veta vikten som att välja mellan pest och kolera. Skulle ”alla” veta vad man vägde eller skulle ”alla” bli jättenyfikna och tjata ihjäl en om att få veta ens vikt om man bad skolsköterskan peka med pennan.  Jag valde pest. Eller om det var kolera. Iaf fick skolsköterskan varje gång peka med pennan. Knepigt egentligen. Tittar jag på foton sedan den tiden så ser jag en mellanstadietjej som knappt kan kallas rund eller mullig. Men överviktig var jag, det såg man allt på viktkurvan i hälsodeklarationen.

Jag gillar inte rummet där man tar blodprover men jag gillar verkligen sköterskorna som arbetar där. Vi pratar proffs. Stickproffs. 

Så där ja, blodet är lämnat och nu ska jag bara tillbaka till läkaren sen är jag färd…Hinner inte tänka klart. Sa sköterskan att hen ville ha en vikt? Nej, jag måste ha hört fel. Väga mig vill jag inte göra. 

-Du kan bara ta av dig skorna och sen går du upp på vågen.

Nä men det tror jag inte att jag ska göra, jag vägrar väga mig tänker jag samtidigt som jag tar av mig skorna och går upp på vågen. 

Samma känsla som på mellanstadiet. På högstadiet. På gymnasiet. Nu får ”alla” veta vad jag väger. Och inte hann jag bajsa före vägningen. Och jag drack dessutom väldigt mycket innan jag kom hit till vårdcentralen. Och jag ska ha mens snart. Jag sväller alltid i kroppen innan jag ska ha mens. 

Sneglar på vågens display. Jag visste det. Kläder väger hur mycket som helst. Och allt jag drack och toan jag inte hann gå på och jo, kroppen samlar vätska. Vikten är iaf fel på denna våg. 

Att behöva ställa sig på vågen…

Har du ställt en fråga som har varit helt onödig att ställa? För du visste redan svaret liksom. Jag är lärare och uttrycket ”Det finns inga dumma frågor” sitter i ryggraden. Möter du mig i jobbet kommer jag att förneka att jag har skrivit följande mening. Det finns oerhört dumma frågor. När jag hade vägt mig ställde jag nämligen en sådan. Jag frågade sköterskan om det möjligtvis kunde vara så att vågen visade fel och behövde kalibreras om. Men nej, vågen fungerade bra. Den fungerade tydligen tom utmärkt. 

Fast det stämmer ju inte. Minst 20 kg är helt fel. Kanske 22 kg också. Ja…..30 kg kunde nog också vara fel när jag tänker efter. Känner att mitt ansikte har stelnat i något slags fejkat leende och säger Då tackar jag för mig.  Känner mig så himla bortgjord för att jag väger mest i hela världen. I alla fall känns det som om jag väger mest i hela världen. Till råga på allt sa jag alltså tack för att ha blivit vägd?! Tack för att jag känner mig bortgjord. 

Hade jag inte sett vikten visuellt på displayen så tror jag nog att jag hade kunnat förtränga den. Nu gick det inte. Vad jag än gjorde de kommande dagarna så var det som om vikten hela tiden fanns på en vimpel som viftades framför mina ögon. Otroligt irriterande. Och så mycket tid som gick åt att fundera på varför jag inte hade gjort något på riktigt åt vikten.

Pulverbantning. Gånger flera.

Jag hade försökt. Pulverkur i 8-10 veckor. Flera gånger dessutom. Fungerade utmärkt tills jag började äta. Alltså äta som i samma mängd och samma produkter som före pulverkurerna. Simmade långt, länge och ofta i flera veckor. Ett par gånger om året. Förvisso gjorde jag ett långt uppehåll över vintern men alltså, det är inte skönt att simma och sen gå ut i kyla. Jag förstod ju egentligen att varken pulverdiet eller intensiv-sim under de varmare årstiderna inte var lösningen men jag blev liksom handlingsförlamad när det svarta molnet Vikten drog fram över livet och hälsan. 

Typ 2 diabetes..!

En sen förmiddag, någon vecka efter läkarbesöket pratar kollegorna om att äta kebab till lunch. Jag lyssnar med ett halvt öra, det kommer att ta en evighet innan de har enats om vilken kebabkiosk här i Malmö som ska väljas. Det ringer i mobilen, det är läkaren från vårdcentralen. Svaren har kommit säger läkaren. Så bra säger jag, det ska bli så skönt att få något mot järnbristen. Ett ganska bra järnvärde?! Diabetes typ 2?! Tabletter?! Dietist?! Hög vikt?! Återbesök för uppföljning?!  Kallelse skickas hem med post. Jaha….men….så här skulle det ju inte bli. Jag har ju järnbrist. Hade iaf. Jag var så säker på järnbrist så telefonsamtalet rubbar mig helt. Börjar gråta. Jag-har-ju-järnbrist-inte-diabetes-2. Kände mig bortgjord och skuldkänslorna växte från storleken av en grästuva till storleken av Mount Everest. 

Det blev ingen kebab för min del. Det blev inte särskilt mycket till arbete heller resten av dagen. Närmsta kollegorna stöttade och coachade. Ganska fort kom jag fram till att känslorna av att känna sig bortgjord och att ha skuldkänslor grundade sig i mina tankar om att jag själv är ansvarig för min kropp och att jag därför borde sett till att inte ha uppnått den vikten som jag nu innehade. Jag var medveten om riskfaktorer med övervikt och det som var riskfaktorer var nu förvärvat. Svart på vitt. Siffrorna på vårdcentralens våg ljög inte. Det blev ett uppvaknande. 

Att sakna decimetrar och sekunder

Vid närmare eftertanke hade det saknats 1 dm vid ett par tillfällen i min vardag. Att sakna 1 dm spelar ingen, eller liten, roll i de flesta fall. 1 dm spelar stor roll om en puck går utanför målburen. 1 dm spelar stor roll för en längdhoppare. Jag är varken hockeyspelare eller längdhoppare men 1 dm spelade stor roll i mitt liv också.  Badrocken på favoritspaet saknade 1 dm tyg för att gå ihop. Ja, ok det var inte bara på det spaet….Säkerhetsbältet på bussen saknade 1 dm för att kunna knäppas. Flygplansstolarna stod 1 dm för nära varandra vilket märktes av att brickan som man fäller ner aldrig hamnade i rätt läge, det var för trångt. Nog tusan saknades det 1 dm när man skulle fälla ner skrivplattan, a la amerikansk skolmodell, framför sin torso på jobbets mötesstol.  Och det saknades 1 dm på reflexvästen, vanligt förekommande utrustning som personal på skolor har på sig på elevernas raster. 

Det var inte bara den där decimetern. Det var också de där sekunderna. 

Sekunderna, det är den tid, den korta lilla tid, när man synas och scannas av människor som inte känner en. Jag gör givetvis samma sak med människor som jag aldrig har träffat förut. Frågan är om inte vi alla synar och scannar varandra, vårt behov av att kategorisera och hitta igenkännande faktorer är stort och ger oss bl a trygghet. Jag började märka av sekunderna i samband med en viktig presentation som jag höll för ett antal år sedan.  Först förstod jag inte. När jag väl förstod kände jag igen sekunderna från andra arbetsrelaterade situationer. Men sekunderna fanns även i sociala sammanhang. Sekunderna när man första gången möter människor och hinner märka att den skarpa hjärnan inte märks, istället är det den tunga kroppen som synas och scannas. Det inte är den skarpaste kniven som står där, tung och varm. Känslan av andra tänker det om överviktiga är inte inbillning. En rad studier visar att omgivningen tillskriver överviktiga egenskapen dum. Som i korkad. 

”Är magen i vägen?”

Och visst har det funnits några tillfällen när det sved till på riktigt. Trots mitt tjocka lager skinn på näsan.  När jag som 11-åring skrattade med, fast det inte alls kändes roligt, när fotbollstränaren sa ”Är magen i vägen?” när laget stretchade och händerna skulle nå fötterna. När jag i vuxen ålder gjorde mig ordning för fest och fick kommentaren ”du ser ändå bara stor ut”.

Gastric bypass mot typ 2 diabetes?

Några månader efter diagnosen typ 2 diabetes, dietist, medicinering och blodsockermätning kom det en kallelse för uppföljning hos läkaren. Standardbesök. Läkaren fick mig att känna mig väldigt stolt över några tappade kilon. Ett litet, litet tag så infann sig känslan av att nästan vara i form. Den känslan försvann emellertid snabbt när läkaren frågade om jag hade tänkt på att göra en viktoperation. Hade jag det? Kanske. Om jag vill att det skickas in en remiss? Du vet när hjärnan skriker NEJ! medan munnen säger JA! Inte bara sa jag ja. Jag sa Ja tack GÄRNA. Efter det hände ingenting. Jag glömde nästan bort att det var skickat en remiss och kämpade på dietistens råd och medicineringen. Sakta, sakta försvann det något enstaka kg då och då. Väldigt enstaka kg får jag nog säga. 

Nya tider till dietisten. Nya recept. Nya intensiv-sim. Nya pulver-luncher. Och så väntan på operationen. 

 Operationsdagen hos GB Obesitas

Klockan är 05.50. Det är idag det ska ske. Operationen. Jag står på ute vid vägen som löper genom byn där jag bor. Ska bli hämtad för att åka in till GB Obesitas. Reser med lätt packning. Har packat efter listan som fanns i häftet som man fick på inskrivningen. Kläder att åka hem i, inneskor, vattenflaska och laddare till mobilen. Ungefär så.

Det är en riktigt mörk morgon, det enda som lyser är gatlyktorna. Känner mig pirrig och osäker. Inte nervös. Mer osäker för jag inte vet vad som ska hända. Närmsta timmarna är det andra som kommer att ha kontroll över vad som händer med mig. Framme i Malmö väntar inskrivning, förmedicinering och byta om till klinikens kläder. Hela tiden finns det sköterskor runt mig som lotsar mig steg för steg. Tiden går fort, stämningen är varm och vänlig, och det blir dags för mig att bli opererad. Sköterskorna hade förberett mig på att det fanns flera olika personer i operationssalen och att det inte var något att bli oroad för. Mycket riktigt så var det flera i salen. Kirurgen och narkosläkaren hade jag redan träffat då de hade varit och presenterat sig och ställt några frågor medan jag installerade mig på mitt rum. Sövningsmasken över mun och näsa och jag tog några djupa andetag. 

 Att googla ”för mycket” om operationer

Nu har det gått 111 dagar efter operationen. Det enda jag ångrar och som hör ihop med operationen är att jag ägnade väldigt mycket tid åt att söka på nätet om just operationer. Det gjorde mig periodvis onödigt orolig och jag blev inte källkritisk alls. Mycket av det jag läste, och det var mycket, skickade jag till min syster som en dag tröttnade och sa att om jag skulle skicka länkar som hon ska läsa så fick jag låta bli att skicka länkar som var flera år gamla eftersom den information som fanns i dessa länkar i flera fall inte längre var aktuell. Operationsmetoderna och eftervården har utvecklats och det har medfört färre biverkningar. 

Före operationen hade jag svårt att se hur jag skulle behöva nyttja de 4 veckorna som GB Obesitas sjukskriver sina patienter för Gastric Bypass. Nu efteråt kan jag konstatera att jag behövde varje dag av sjukskrivningen. De första dagarna efter operationen kände jag mig överkörd. Inte av något så litet som en bil, det kändes mer som om en ångvält hade kört över mig. Och backat tillbaka över mig. Jag hade inte ont som i smärta, det var mer som en tecknad film där en animerad figur blir platt efter att ha blivit överkörd. Dr Brodén hade beskrivit exakt den känslan på info-mötet. Överhuvudtaget så var det inga överraskningar som väntade varken inför operationen eller efter operationen. GB Obesitas skickade ut ett häfte med detaljerad information och det, låter nästan fånigt, men det häftet blev som en ”snuttefilt”. Jag visste vad som stod efter att ha läst igenom det si så där 20 gånger före operationen, trots det bläddrade jag i häftet, prickade av och strök under även under de första veckorna efter operationen. Det fanns korta beskrivningar av operationen, kort sammanfattning av informationsträffen, upplägg för mat de första veckorna efter operationen, packlista inför operationen-allt fanns samlat. Dagen efter operationen var det hemfärd men före det samlades de som hade blivit opererade för information av sjuksköterska, dietist och av läkaren som opererade oss. Att få veta att du som nyopererad har ett direktnummer till en kirurgjour under de första veckorna var helt fantastiskt. Vi fick också träffa de sjuksköterskor som under de första veckorna skulle kontakta oss per telefon för att följa upp vårt mående. Visst kändes det läskigt att tänka på hur intaget av föda skulle hanteras av magen men i övrigt kändes det tryggt att åka hem eftersom jag visste att jag när som helst kunde komma i kontakt med personal på GB Obesitas.

”Hur mår du?”

Några timmar efter operationen fick jag ett sms med frågan ”Hur mår du?”. Jag svarade: ”Känner mig överkörd men annars ganska bra. Är mest förvånad över att de som jobbar här har ett helt gäng nyopererade att vårda men de får mig att känna mig som om jag är deras enda patient”. 

111 dagar efter operationen konstaterar jag att min största utmaning har varit, och är fortfarande, att äta sakta. Ska magen vara min vän behöver jag äta sakta och tugga ordentligt. Ska magen vara lugn och harmonisk ska jag inte äta lussebullar som är bakade med kesella. Inte heller är den jättenöjd när det är helt kött. Dumpning infinner sig då och då. Men jag lär mig och rättar till. Så här länge efter operationen äger jag allt men mycket mindre. Jag är inte hungrig, jag är inte sugen. Min Gastric Bypass har blivit det verktyg jag så väl behövde för att kunna förbättra min hälsa.